Det är en deppdag litegrann än så länge men det ska nog ändras på senare... Men just nu nöjer jag mig med att sakna familjen och Simon en stund, att landa i det som är.

Men jobbigt också, jag har en liten sänka och saknar min lillebror något så fruktansvärt mycket just nu, jag har nog förträngt sorgen ganska mycket mer än vad jag själv har insett på Nya Zeeland... Bara en sån liten fånig skitsak som att jag inte har kunnat köpa någon souvenir åt honom eftersom han inte finns här längre gör ont :(

Men jag ska stanna till vid graven på vägen hem och tända ett ljus och kanske lämna en fin blomma.. Snart har han varit död i 9 månader... En evighet som både känns som så länge sen och så nära inpå samtidigt.

Det ska bli underbart att få träffa resten av familjen och lite släkt också i vilket fall... Och en hel del efterlängtade vänner och bekanta i Uppsalas valborgsvimmel :)

Jag var så glad, jag satt i en bil och Simon körde, han var också jätteglad att få köra. Vi pratade, men jag minns inte om vad. Vi skulle hem till mamma och pappa vet jag, de väntade på oss.

Sen var vi bakom mamma och pappa på altanen där de stod och spana ut genom fönstret efter oss, mamma var så glad så hon stod nästan och hoppade. Precis när jag sträckte fram handen för att röra hennes axel och säga att vi var precis bakom så vaknade jag.. Och bara tokgrinade. Inte för att det var en ledsen dröm på något vis utan mer den känslan att Simon var där i drömmen och vi var så glada, och sen vakna upp till verkligheten där Simon aldrig kommer köra bil, prata med mig eller skratta... Det suger, jag saknar honom så sjukt mycket... jag kan inte ens skriva det här inlägget utan att gråta, bara för jag minns hur underbart det var att träffa honom i drömmen♥

Idag gick det inte längre i alla fall, jag fick finna mig i att jag var tvungen att gråta ett bra tag och bara sakna.

Trots att jag var nysminkad och skulle gå ut och gå, sen diska, städa och jobba mer med examensrapporten...

Jag hittade Simons konto på Youtube, "linder1932" och satt och kollade på den sjukt konstiga video han och Linda spelade in när de var mindre. Just den videon tror jag beskriver Simon och Linda bättre än någon annan haha, den är så muppig så det är inte sant... Som Simon oftast var:)

Nu har jag gråtit och pratat med mamma och Linda, så nu känns det lite bättre, som en liten lättnad nästan.

En stund i alla fall:)

Gravstenen hade kommit på plats också, nu känns det mer som en grav man kan gå till för att sakna och säga hej.

Det är fortfarande som att få en käftsmäll varje gång det kommer upp något sånt och det står att Simon ska delta.. Det är så fullständigt normalt och vardagligt så jag nästan vill luras att tro att han fortfarande finns... Bara en liten stund.. :(

Vissa känns bara tröstande att höra, som den gamla bekanta som nyligen kontaktade mig på facebook och säger att du hälsar att du har det bra till den som stod vid din grav och ville veta hur du egentligen har det... Jag vet att jag gjorde det nu när jag var hemma, jag kan slå vad om att Linda också har gjort det..

En viss människa är bara störd, påstår saker som alla som funnits/finns i din närvaro kan intyga inte är sanna.

Jag kan erkänna att jag blir lite avundsjuk på de som säger sig ha kontakt med dig, jag skulle kunna ge vad som helst för att få känna din närvaro och få höra av dig själv att du har det bra nu, att du finns här i närheten..

Ännu mer för att få dig tillbaka:(

Men nu ska jag sova, behövde bara skriva av mig lite eftersom jag saknar dig fruktansvärt mycket nu... God natt ♥

För mycket mys med familj och släkt, men också hälsa på min lillebrors grav...

Klockan är över 12 nu, så grattis på namnsdagen Simon♥

Det var så pass lite utrymme kvar så vi såg bara dina axlar och huvud.

Det var jag, Linda och mamma och pappa som var för att prata med dig, du skulle förklara om varför du tog livet av dig.
Du berättade att du råkat få se livets väv, den väv som förklarar hur livet funkar och vilket mönster det följer. Därför ville inte ”de” att du skulle få leva längre, det är en hemlighet som ingen människa får veta… Jag såg en av klänningarna som hängde i garderoben, den gick i svart och rött och jag visste att den symboliserade livets väv, kanske till och med var den fast maskerad.
Efter ett tag skulle vi gå, jag vet inte om du sa att du var tvungen att gå eller om vi bara hade pratat färdigt.
När vi skulle gå så lämnade jag garderobsdörren på glänt, så du inte skulle känna dig instängd och ensam…"

Lite som en bok om fotspåren han lämnat hos mig trots tomheten som finns...

Hur kunde det gå så här, vad i helvete var det som gick snett??

18 år, det är ju ingenting... Du hade verkligen hela livet framför dig med allt vad det innebär, du var en så självklar del i min tänkta framtid att jag aldrig ens funderade över tanken att du skulle kunna försvinna...

Igår var det exakt 2 månader sen du dog, försvann, togs ifrån oss.

Men visst är det konstigt att trots all smärta så kan jag ändå känna att mitt liv är så värdefullt?

Jag har fått upp ögonen för hur enkelt det är för någon att tas ifrån mig, jag är rädd för att dö och för att de jag älskar ska försvinna. Men jag känner också att det finns så sjukt mycket saker jag har kvar att göra och uppleva innan min tid är slut.

Jag vill ut och resa och träffa nya kulturer och människor, umgås med familj och de vänner som trots att jag är osocial av och till nu inte ger upp hoppet om mig. Jag vill skaffa barn, och att de barnen ska få växa upp med mig och Anders och våra familjer och ha det bra. Jag vill leva och vara lycklig, med hela min familj..

Sen kommer du alltid finnas i mitt hjärta, min lillebror... Jag kommer alltid känna att du saknas, och jag ska se till att mina barn vet om dig och vilken underbar morbror de kunde, skulle, borde ha haft♥

Jag saknar dina knäppa skämt och din underbara humor, dina upptåg och din besatthet av musik och bra stereoljud... Jag har ställt ett foto av dig just på min förstärkare för jag vet att du trivs bra där♥

Fan, det kommer bli en sjukt konstig julafton.. Vi ska ju klä granen tillsammans och sitta i vardagsrummet och dricka julmust och äta skinkmacka till frukost som vi alltid har gjort! Hur kunde du lämna det? Hur kunde du lämna oss att fira jul utan dig? =(

Det enda jag vill är att det här ska vara någon sorts sjukt skämt, att du hör av dig och ber om ursäkt för att du låtit oss tro att du dött fast du egentligen lever... Att du kommer tillbaka=( ♥

Simon en julafton♥

Otroligt vackert skrivet och jag sitter och storgråter, jag har fått läsa om nya sidor av dig som jag inte alls visste om.

Varför har du aldrig berättat att G-et på din arm stod för Gabriella? Jag har för mig att du har sagt att det stod för ditt Counter Strike lag eller liknande.. Men jag förstår verkligen att det måste ha varit privat för dig, inget du ville riskera att bli retad för.

Jag har nog aldrig förstått exakt hur mycket Gabbi har betytt för dig, vad ni har haft för band mellan er. Men jag har aldrig frågat heller.

Det finns så mycket saker jag skulle vilja fråga dig om, så mycket jag skulle vilja be om ursäkt för och prata med dig om.

För mig har det alltid varit du och Linda, och så jag. Ni har alltid varit med varandra, jag har alltid varit lite vuxnare, tråkigare... Mer storasyster=)

Jag har aldrig varit den du har anförtrott dig åt, ibland kanske, men inte om sånt du har inom dig riktigt..

Som att du har bett Gabbi förlova sig med dig en gång, det hade jag ingen aning om.. Det är som en äldre sida av dig som jag aldrig sett, kanske för att du alltid har varit lillebror för mig.. Jag önskar jag hade fått uppleva den, och att jag hade fått se dig växa upp på riktigt. Skaffat barn, du hade nog blivit en skitbra pappa, rolig och busig♥

Jag hade velat få se dig flytta hemifrån och inreda ditt eget hem, för jag vet hur kul du tyckte det var när du hjälpte mig att flytta in i lägenheten jag delade med Vanja under sommaren 09.. Jag blev mest irriterad på dig haha, för jag ville bestämma själv! Men samtidigt var det så himla roligt att se dig så glad och peppad, för du ville verkligen bestämma vart allt skulle stå och hur det skulle se ut, hjälpa till att montera och fixa förstärkare och allt... Jag har så fruktansvärt dåligt samvete för alla gånger jag har varit irriterad på dig, men det kanske är sånt som hör till sorgen?

Speciellt sista gången jag verkligen fick träffa dig ordentligt, när du, jag och Anders åkte till Åland i juni när vi var hem och hälsade på... Och du glömde att ta din adhd medicin och var sådär intensiv som bara du kan vara, och jag blev så trött på dig stundtals... Förlåt, förlåt, förlåt!!!!! Jag kommer alltid ångra att jag inte tog mer vara på den dagen, att jag inte kunde lägga det åt sidan och bara njuta av att vara med dig, min älskade lillebror.

Jag ska åka hem den 28 oktober nu och hälsa på, men då kommer jag inte få träffa dig.. Bara gå till en grav och sakna dig, se kortet av dig på gravstenen om den har kommit.

Det är som ett sjukt skämt.

Det borde fan inte vara tillåtet att någon i ens familj försvinner som du har gjort, en sån här smärta borde vara olaglig att behöva känna...

När du hjälpte mig flytta in när jag flyttade hemifrån♥

På ålandsbåten i juni i år♥

Det är soligt och molnfritt, precis lagom temperatur för att man ska piggna till.

Vänern är så himla vacker i solljus, jag får lite ro i själen av att se så djupblått vatten=)

Det är konstigt hur nära känslor kan ligga varandra egentligen, jag kan vara så himla glad och tillfreds när jag är ute och går, bara för att i nästa stund bli ledsen och sakna Simon jättemycket...

Jag funderar jättemycket på vart han är, om han är medveten om oss som han lämnat och hoppas att han har det bra... Är det så att vi stannar i den här världen eller försvinner vi nån annanstans?

Mycket tankar finns det, och mycket saknad...

Jag drömde om dig inatt, och vaknade till en enorm tomhet när jag insåg att du inte finns kvar längre... Trots att jag precis drömt att vi umgicks, jag hörde ju din röst så tydligt!

Jag skulle egentligen bestiga Kebnekaise men när jag såg att du satt ensam i arresten av någon anledning så gick jag och köpte en stooor godispåse istället, sen umgicks vi och hade det jätteskojigt... Och du var så Du, du var så levande... Jag saknar dig som tusan, jag vill inte att du ska vara borta...

Det är så sjukt hur jag kan vara på jättebra humör, och sen är det som att få en enorm käftsmäll, när känslan av att du är borta slår till igen... Det är som att en enorm dunkande tomhet breder ut sig på nolltid i hela kroppen och tårarna kommer rusandes. Igen.

Jag tycker att jag ser döden överallt, det känns som att vi människor är så bräckliga och kan försvinna så enkelt... Det räcker med att någon annan sätter sig i en bil onykter så kan det innebära döden för en människa som kanske är på väg hem till sin mamma och pappa... Det räcker med att ramla ur ett fönster för att man somnat där onykter så kan allt vara slut... Det hörde jag av en vän för bara ett par dagar sen, det var en kille som hade somnat full sittandes i fönsterkarmen och trillat ut på gatan, tre våningar längre ner.. Hur meningslös är inte en sån död?

Lika meningslös som din Simon, jag kan inte fatta att du som alltid varit så mycket, så levande, inte finns längre?

Jag hoppas att du har det jättebra... Jag måste tro att du har det jättebra♥

Jag saknar dig så enormt mycket och tänker på dig, det var bara det jag ville säga... Jag hoppas du vakar över mig♥

Fredagen den 13/8 dog min lillebror Simon, vilket gjorde att jag fick sluta praktiken väldigt abrupt och åka hem till Vittinge för att vara med min familj..

Det var helt totalt oväntat, han har inte varit deprimerad, och så full av liv så jag är nog fortfarande i chock. Han har tagit så stor plats och varit en så självklar, kaotisk del av mitt liv att jag fortfarande inte fattar att han är borta...

Han har lämnat ett gigantiskt tomrum efter sig som värker i mig, nu har jag ingen bror kvar...

Eller jo på sätt och vis, jag litar på att Simon kommer se till mig då och då och hålla ett vakande öga på mig :)

Jag kan bara inte för mitt liv förstå att han har lämnat oss...

Han kommer aldrig ta studenten...

Aldrig ta körkort...

Aldrig träffa sin stora kärlek och skaffa barn...

Aldrig få ut och resa och uppleva spännande saker...

Aldrig få uppleva att vara morbror till mina och Lindas framtida barn, och ha stora släktmiddagar...

Jag är arg på ett vis, att han bara har lämnat oss och vi står här med all sorg och smärta som är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Men på ett sätt kan jag inte vara arg heller, det var inte min bror som valde att försvinna, det var inget han planerat. Jag ser det som en gigantiskt fatal olycka. Men det förändrar inget, han har försvunnit alldeles för tidigt, utan att ens vara deprimerad eller ha det dåligt... Han hade så mycket planer, så många grejer på gång, ett race kvar han skulle mecka på, precis piercat ögonbrynet... Han hade precis köpt Xbox, precis skrivit in sig på körskolan...

Vi kommer aldrig få veta exakt vad som har utspelat sig den kvällen, och det kanske inte spelar någon roll egentligen. Men det gör så fruktansvärt ont att tänka på att han är borta, min lillebror..

Jag lyssnade på Melissa Horns Kungsholmens Hamn häromdagen och kunde inte sluta gråta, för även om texten inte stämmer in helt så är det känslan i sången som gör det...