Simon John Roger Linder 29/7 1992 - 13/8 2010 <3

Jag har inte skrivit här på ett bra tag nu, jag fick ett chockande besked som ändrade mina planer för tiden fram till skolstart totalt.

Fredagen den 13/8 dog min lillebror Simon, vilket gjorde att jag fick sluta praktiken väldigt abrupt och åka hem till Vittinge för att vara med min familj..

Det var helt totalt oväntat, han har inte varit deprimerad, och så full av liv så jag är nog fortfarande i chock. Han har tagit så stor plats och varit en så självklar, kaotisk del av mitt liv att jag fortfarande inte fattar att han är borta...

Han har lämnat ett gigantiskt tomrum efter sig som värker i mig, nu har jag ingen bror kvar...

Eller jo på sätt och vis, jag litar på att Simon kommer se till mig då och då och hålla ett vakande öga på mig :)

Jag kan bara inte för mitt liv förstå att han har lämnat oss...

Han kommer aldrig ta studenten...

Aldrig ta körkort...

Aldrig träffa sin stora kärlek och skaffa barn...

Aldrig få ut och resa och uppleva spännande saker...

Aldrig få uppleva att vara morbror till mina och Lindas framtida barn, och ha stora släktmiddagar...

Aldrig mera andas

Jag är arg på ett vis, att han bara har lämnat oss och vi står här med all sorg och smärta som är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Men på ett sätt kan jag inte vara arg heller, det var inte min bror som valde att försvinna, det var inget han planerat. Jag ser det som en gigantiskt fatal olycka. Men det förändrar inget, han har försvunnit alldeles för tidigt, utan att ens vara deprimerad eller ha det dåligt... Han hade så mycket planer, så många grejer på gång, ett race kvar han skulle mecka på, precis piercat ögonbrynet... Han hade precis köpt Xbox, precis skrivit in sig på körskolan...

Vi kommer aldrig få veta exakt vad som har utspelat sig den kvällen, och det kanske inte spelar någon roll egentligen. Men det gör så fruktansvärt ont att tänka på att han är borta, min lillebror..

Jag lyssnade på Melissa Horns Kungsholmens Hamn häromdagen och kunde inte sluta gråta, för även om texten inte stämmer in helt så är det känslan i sången som gör det...

Jag ser ljusen som tänds I parken vid Kungsholmens Hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar de ihand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll

Är du en av de som var där när det hände
Eller saknade du någon du en gång trodde du kände
Är du en av de som gråter när ingen ser på
Är du en av de som berörs ändå

Jag ser mig I spegeln med ögon röda av gråt
Jag tänker hur gick det till hur bar de sig åt
Min lillebror går ut och vi vet aldrig vart han ska
Jag blir så rädd när jag tänker att det kunde vart han eller jag

Aldrig mer ung eller aldrig mera fri
När det handlar om barn har vi rätt att ta någons parti
Men ni vet hur det känns när röda ögon ser svart
Och jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös inatt

Alla som vill ta en stund och fundera
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera
Nu städar man gatan och snart försvinner alla spår
Och vi fortsätter växa fast han förblir 16 år

Jag ser ljusen som tänds I parken vid kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar de ihand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll
Nej, det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll

hej.. mig kanske inte är den första du tänker ska skriva, men nu gör jag det. Jag beklagar sorgen så hemskt mycket, jag vet inte hur det känns och jag vill inte heller göra det men jag lider med din familj. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mina småsyskon skulle försvinna. jag ryser vid tanken. jag har ett minne av simon från tiden då ni bodde i uppsala, och även min syster har samma minne vilket är lite roligt, för när simon va liten sa han jämt att han va kär i oss och alla tjejer i världen förutom tina turner, han hade nog inte samma känslor på äldre dar, och otroligt synd att han inte får hitta sin stora kärlek, och alla andra miljoner saker man ska göra innan man lämnar jorden..

Men min tanke har du Angelica, och jag måste säga att du verkar ha kommit långt i livet, och du ska vara stolt över dig själv!

/ evelina lindström

Vad fint skrivet Angelica. Kramar till er från mig.

Jag kan inte sluta gråta när jag läser de du har skrivit. Väldigt fint!