Hur kunde det gå så här, vad i helvete var det som gick snett??

18 år, det är ju ingenting... Du hade verkligen hela livet framför dig med allt vad det innebär, du var en så självklar del i min tänkta framtid att jag aldrig ens funderade över tanken att du skulle kunna försvinna...

Igår var det exakt 2 månader sen du dog, försvann, togs ifrån oss.

Men visst är det konstigt att trots all smärta så kan jag ändå känna att mitt liv är så värdefullt?

Jag har fått upp ögonen för hur enkelt det är för någon att tas ifrån mig, jag är rädd för att dö och för att de jag älskar ska försvinna. Men jag känner också att det finns så sjukt mycket saker jag har kvar att göra och uppleva innan min tid är slut.

Jag vill ut och resa och träffa nya kulturer och människor, umgås med familj och de vänner som trots att jag är osocial av och till nu inte ger upp hoppet om mig. Jag vill skaffa barn, och att de barnen ska få växa upp med mig och Anders och våra familjer och ha det bra. Jag vill leva och vara lycklig, med hela min familj..

Sen kommer du alltid finnas i mitt hjärta, min lillebror... Jag kommer alltid känna att du saknas, och jag ska se till att mina barn vet om dig och vilken underbar morbror de kunde, skulle, borde ha haft♥

Jag saknar dina knäppa skämt och din underbara humor, dina upptåg och din besatthet av musik och bra stereoljud... Jag har ställt ett foto av dig just på min förstärkare för jag vet att du trivs bra där♥

Fan, det kommer bli en sjukt konstig julafton.. Vi ska ju klä granen tillsammans och sitta i vardagsrummet och dricka julmust och äta skinkmacka till frukost som vi alltid har gjort! Hur kunde du lämna det? Hur kunde du lämna oss att fira jul utan dig? =(

Det enda jag vill är att det här ska vara någon sorts sjukt skämt, att du hör av dig och ber om ursäkt för att du låtit oss tro att du dött fast du egentligen lever... Att du kommer tillbaka=( ♥

Simon en julafton♥