Egentligen borde jag gå och handla lite mjölk och grejer, men just nu är det bara skönt att sitta här i soffan och skriva med Elin på facebook.. Ikväll ska vi spela biljard ett par stycken, det ska bli skoj att träffa lite klasskompisar igen=)

Begravningen i fredags var jättevacker, och skitjobbig rent ut sagt, för första gången förstår jag att det finns en mening med psalmer och kyrkbegravning och allt det där, trots att jag inte är troende..

Det kändes väldigt tröstande med prästens tal om Simon, och psalmerna som i huvudsak handlade om att man inte ska vara rädd för döden och så. För även om inte jag tror på Gud, så tror jag att det finns någonting där uppe som ser efter oss, kalla det ödet om ni vill. Jag tror på att vi inte bara försvinner efter döden utan att vi kan se efter de vi älskar på något vis, utan att känna ångest eller saknad.

Det var jättemånga människor i kyrkan som var där för att ta farväl, många han har gjort intryck på som nu kommer sakna honom.. Jag, Linda och Bobbin sjöng Phil Collins You´ll be in my heart på begravningen, det var svårt att koncentrera sig på att sjunga, men jag gjorde det för Simons skull.

Sen spelades Yirumas River flows in you, så otroligt vacker pianoslinga... Jag får tårar i ögonen bara av att tänka på den.. Men jag älskar den, synd att den är så himla förknippad med Twilight filmerna bara. Inte för att det spelar någon roll.

Alla blommor som folk kom med och hade beställt lade vi på Simons gravplats sen, det såg fint ut när det var helt översållat med blommor i alla färger och former.

Det hemskaste var att gå runt kistan och säga hej då och lägga en vit ros på den, det kändes så absurt att min lillebror skulle ligga i den kistan... Och det gör det fortfarande.

Jag kan vara helt normal och glad, sen slår det mig att han är borta och det gör så fruktansvärt ont igen.. Det är väl en försvarsmekanism för kroppen att koppla bort det ibland=)

Nej, nu måste jag pyssla med något, annars blir jag så rastlös i hela kroppen..