Vi har ändå träffats under ganska precis sex månader nu och pratat, totalt 20 timmar av mitt liv...

Det är liksom inte ens ett dygn, men ändå har det varit så otroligt givande, och otroligt jobbigt bitvis.

Och vilken skillnad sen vi började träffas! Kanske inte så att folk märker det tydligt på mig, men jag märker det på mig själv. Jag reflekterar mer över hur människor egentligen beter sig, hur jag beter mig runt människor... Vid vilka tillfällen och i vilka sammanhang jag har svårt att sätta gränser för människor runtom, när jag har svårt att ta för mig i sociala sammanhang, hur min kropp egentligen reagerar på tankar som jag kanske inte ens tänker medvetet...

Och det nästan viktigaste av allt: Jag har börjat lära mig att se vilka mönster jag upprepar, och vilka mönster människor runtom mig upprepar. Och också att sakta men säkert börja göra skillnad i de mönstren, bryta dem och skapa nya. Jag säger sakta men säkert för det är långtifrån ett projekt som kommer "slutföras" inom en närmre framtid, om alls. Det kan vara så att det är något jag får försöka vara uppmärksam på och jobba med alltid.

Bra saker jag har lärt mig är också att när jag väl bestämmer mig för att bestämma mig så slutför jag det också. Jag har en beslutsamhet som är otroligt bra att ha, bara jag kan pocka fram den och köra på utan att tänka alltför mycket. Och det är absolut ingenting att skryta med, det är bara en sån sak som alla människor har utan att tänka på.

Nog med filosoferingar för idag tror jag, nu ska jag laga middag och sen ska jag till Läckö med Elin  och mamma Elin och kolla på genrepet av Den tjuvaktiga skatan, det ska bli intressant med opera för första gången=)